Hur gör vi med avfallet?

Påstående: Vi kan inte tillåta kärnkraft som energikälla eftersom avfallet utgör en oacceptabel risk för kommande generationer i minst 100000 år framöver.

Båda publikationerna Kärnkraft Klimat och Kärnkraft i klimatkrisens tidevarv uttrycker en stark oro för hur vi ska kunna hantera det avfall som kommer att behöver slutförvaras.

Kärnkraft ger upphov till radioaktivt avfall som ingen vet hur vi ska ta hand om. Det värsta avfallet är radioaktivt i upp till 100 000 år, tio gånger längre än vad den mänskliga civilisationen har existerat. Trots decennier av forskning finns det ingen i världen som har en lösning på hur detta ska tas om hand. Det är fullständigt ansvarslöst mot kommande generationer att vi använder oss av en energikälla med så stora avfallsproblem
Dessutom är delar av avfallet starkt radioaktivt och måste lagras i hundratusentals år innan radioaktiviteten är nere på hanterbara nivåer. 2011 lämnade Svensk Kärnbränslehantering (SKB) in en ansökan om slutförvaring av avfallet (200 ton högaktivt avfall produceras varje år i svenska kärnkraftverk). Det ska förvaras i kopparkapslar i slutna bergrum 500 meter ner i jorden vid Forsmark. Flera studier visar att det finns risk att koppar kan korrodera och gå sönder.

Vi vill här lyfta två huvudproblem som vi ser med resonemangen ovan.

1Det första problemet vi ser är bristen på kvantifiering av de risker som man väljer att stämpla som oacceptabla. Genom att inte kvantifiera vilka risker t.ex. en brusten kopparkapsel skulle medföra blir det omöjligt för läsaren att själv bedöma hur allvarligt hen tycker att denna risk är.

Vi tror att få medlemmar inom miljörörelsen är medvetna om att den extra strålning man beräknar att människor i slutförvarets närområde kan komma att bli utsatta för ifall alla de föreslagna inkapslingarna (ej bara kopparinslutningen) brister för samtliga kapslar, är den sammasom varje svensk får i sig i genomsnitt genom naturlig bakgrundsstrålning (ca 1 mSv/år).

För att sätta denna ökade dos i perspektiv kan man t.ex. se att flygpersonal utsätts för en genomsnittlig extra dos på ca 2,2mSv/år. Denna ökade dos bedöms dock ligga långt under säkerhetsmarginalen för hälsorisker.

Den totala stråldosen för människor i omgivningen skulle också ligga långt långt under de stråldoser som förekommer naturligt runt om på jorden, där det bor människor, och där man inte kunnat uppmäta några påvisbara negativa hälsoeffekter från strålningen.

2Det andra problemet vi vill lyfta är det relativa ointresse som vi inom Miljöpartiet hittills visat för fjärde generationens kärnkraft. Om vi menar allvar med att uttjänt kärnbränsle är ett oacceptabelt miljöproblem så borde vi också välkomna den teknik som kan användas för att sänkta lagringstiden för största delen av avfallet från 100000 år till ca 1000 år.

Om du vill läsa mer om tekniker för att återvinna kärnavfall rekommenderar vi vår forskarintervju om teknikutvecklingen inom kärnkraftsområdet.

Denna bloggpost tänker vi istället ägna åt den slutförvarslösning som SKB föreslår och som inte förutsätter återvinning av avfallet.

År 2007 presenterade SKB sin rapport Långsiktig säkerhet för slutförvar för använt kärnbränsle vid Forsmark och Laxemar som är en förenklad svensk sammanfattning av den lösning för slutförvar som SKB förespråkar.

Lösningen som förespråkas i rapporten kallas KBS-3-metoden och går ut på att man ska förvara bränslet i 500m djupa borrhål i berget med flera skyddande inneslutningslager. Som bilden visar kommer förvaret bestå i att avfallet först kapslas in i ett kapslingrör, som i sin tur innesluts i en kopparkapsel som därefter placeras 500m ner i berget. Omgivande betonitlera utgör ett extra skyddande lager runt kapseln. Källa: Långsiktig säkerhet för slutförvar för använt kärnbränsle vid Forsmark och Laxemar sid 9.

I SKBs uppdrag ingår att bedöma hur mycket strålning människor i omgivningen runt förvaret kan komma att utsättas för ifall var och en av de inneslutande skyddsbarriärenrna tas bort. Resultatet av denna analys sammanfattas i detta diagram (hämtat från sidan 85 i rapporten). Beteckningar i diagrammet kan vara något kryptiska för den som ej läst rapporten men de har följande betydelser:

  • Inget sönderfall i berget betyder att kapslarna placeras på markytan istället för 500m ner i berget

  • Ingen buffert betyder att man tar bort betonitleran som omger kapslarna

  • Inga kapslar och ingen buffert avser att alla kapslar hade defekta inneslutningar från början så att grundvatten kan strömma obehindrat genom alla deponeringshål och alla kapslar.

  • De olika scenariona som diagrammet visar ska återspeglar värsta tänkbara exponeringssituation under en period av tempererat klimat.

    Slutsatsen vi kan dra från diagrammet är alltså att om avfallet lämnas orört i berget på 500 m djup kan alla säkerhetsbarriärer brista och den ökade mängden stråldos människor i omgivningen kommer utsättas är ungefär likvärdig med Sveriges genomsnittliga bakgrundsstrålning, vilket är ca 1 mSv. Detta kan jämföras med att en miljonstad som Mexico City är placerad på över 2000 m höjd och därmed får en ökad stråldos på ca 0,5mSv jämfört med städer vid havsytan. (förklaringen till detta ligger i den ökade kosmiska strålningen på hög höjd).

    Vilka risker finns det om någon avsiktligt eller av misstag skulle vilja ta upp avfallet till markytan

    I diagrammet ovan kan vi betrakta dessa scenarion i form av de tunna linjerna i diagrammet

    Om alla inneslutningar hållt utgör det alltså ingen påtaglig hälsorisk att ta upp kapslarna till ytan. Det samma gäller de första 90000 åren från nu ifall kopparlagret korroderat.

    I debatten har det även diskuterats om avfallet skulle kunna användas av någon med onda avsikter i syfte att framställa kärnvapen om denna risk skriver SKB följande:

    Avsiktliga intrång med onda avsikter kan inte heller uteslutas. Det använda bränslet är ju farligt och kan därför användas för att skada både människa och miljö. Delar av bränslet kan, efter omfattande bearbetning, användas till vapenproduktion. Att tränga ner till förvaret är dock en mycket omfattande och långvarig operation som rimligen inte kan genomföras utan samhällets sanktion, åtminstone inte så som samhället är organiserat idag. Det skulle också krävas avsevärda resurser för en sådan operation. Om ett samhälle eller en grupp individer skulle ha den här typen av onda avsikter kommer det troligen att finnas enklare sätt att nå samma mål.

    Miljörörelsen kritik mot SKBs lösning

    I september 2010 publicerade NyTeknik en debattartikel från naturskyddsföreningen som tydligt illustrerar miljörörelsens kritik mot SKBs lösning. Den huvudsakliga kritiken som framförs är att alternativet att placera kapslarna på 3 till 5 kilometers djup inte utretts tillräckligt noga och bör övervägas då detta skulle det göra det svårare för framtida människor att nå avfallet

    I denna artikel bemöter SKB denna kritik. Deras huvudsakliga motargument är att djupa borrhål utgör en ökad säkerhetsrisk då kapslarna kan fastna och gå sönder på vägen ner utan att det finns möjlighet att ta upp dem och reparera dem vid behov.

    Att kontrollera hanteringen i varje steg och att kunna reparera vid behov är två säkerhetsprinciper som är fundamentala för oss och som vi aldrig kan uppnå med djupa borrhål

    Ur SKBs svar framkommer vidare att alla andra kärnkraftsnationer valt bort lösningen med djupa borrhål

    Att välja djupa borrhål skulle därtill betydligt försvåra om man i framtiden skulle vilja använda sig av avfallet som bränsle i nya reaktorer.

    Vad säger strålskyddsmyndigheten om SKBs förslag

    Strålsäkerhetsmyndigheten är den myndighet som har ansvar för att granska strålsäkerheten vid uppförande och drift av en slutförvarsanläggning.

    Strålsäkerhetsmyndigheten kommer komma med sin slutgiltiga bedömning av SKBs förslag under år 2017. Redan under sommaren 1015 kom myndigheten dock med en preliminär bedömning som säger följande:

    I den preliminära versionen av kapitel 3, som offentliggjordes den 24 juni 2015, är Strålsäkerhetsmyndigheten försiktigt positiv i frågor som rör utgångsläget för den långsiktiga strålsäkerheten. Det krävs dock ytterligare utredningsarbete för att ta ställning till vidare aspekter i SKB:s redovisning för hur slutförvaret förväntas leva upp till kraven på strålsäkerhet under minst 100 000 år.

    Det finns återstående frågor, främst kring tillverkningen av kopparkapseln, där myndigheten behöver granska vidare för att komma fram till om underlaget angående slutförvarets utformning vid förslutning är tillräckligt i det här steget av tillståndsprocessen.

    Alla delar i vår granskning av SKB:s säkerhetsredovisning måste vara på plats för att vi ska kunna göra en sammanvägd bedömning om det finns förutsättningar för SKB:s föreslagna metod att uppfylla myndighetens krav.

    Vi vill understryka att texten i kapitel 3 är preliminär och ska inte tolkas som slutgiltig. Övriga kapitel publiceras senare under 2015.

    Vi kan se att strålsäkerhetsmyndighetens preliminära bedömning alltså är positiv. Men också att de understryker att bedömningen är preliminär och att det återstår frågor som de måste undersöka mer innan de år 2017 kommer med sina slutgiltiga slutsatser

    Vi tycker dock att det är viktigt att det framgår för läsaren hur kraven som man ställt upp för ett slutförvar är utformade.

    I SSI FS 1998:1 som är den föreskrift som reglerar stråldoser som förvaret får ge upphov till, står det att målet som ska uppnås är följande:

    "den årliga risken för skadeverkningar inte får överskrida 10 −6 för en representativ individ i gruppen som exponeras för störst risk”. Med ”skadeverkningar” avses cancer och ärftliga skador. Riskgränsen motsvarar, enligt SSI, en dosgräns på cirka 1,4·10 −5 Sv/år, det vill säga cirka en procent av den naturliga bakgrundsstrålningen i Sverige"

    Vi vill först betona att vi givetvis delar synen att det behövs ett slutförvar som skyddar framtida generationer för farliga stråldoser. Vi tycker dock att det är lite konstigt att man verkar särbehandla slutförvaret i jämförelse med andra riskbedömningar vi gör i samhället. Att sätta gränsen vid att slutförvaret inte får ge upphov till en årlig dos högre än ca 14 mikrosievert bör ställas i relation till att en flygresa från Sverige till New York (enkel resa) ger en stråldos som motsvarar ca 50 mikrosievert.

    Läsarreaktioner

    Har du några tankar, frågor eller kommentarer om innehållet i denna bloggpost, då vill vi jättegärna ta del av dem.

    Om du har upptäckt ett enskilt faktafel går det bra att skriva en kommentar i kommentars-fältet nedan eller kontakta oss på mail, facebook eller twitter. Vår målsättning är att rätta alla faktafel som upptäcks men också publicera dem både under fliken Faktatabbar.

    Om just den här blogg-posten har rättats och förbättrats så finner du en direkt-länk till denna rättning i listan nedan.

    Kanske tycker du att innehållet i den här blogg-posten skulle behöva belysas från ett helt annat perspektiv?

    Känner du redan till en färdig text som belyser den här frågan från ett annat perspektiv går det jättebra att skicka oss en länk så lägger vi till den i listan nedan.

    Om du själv skulle vilja skriva en kompletterande blogg-post men inte har någon plats där du kan publicera texten. Då går det jättebra att skicka oss texten så publicerar vi den som en blogg-post direkt här på sidan.

    Finns det ingen lista nedan så beror det på att vi inte mottagit några kommentarer om just denna blogg-post ännu. Ett exempel på hur en påbörjad granskning kan se ut hittar du längst ner i denna blogg-post.