Leder kärnkraft till kärnvapen?

Frågan om kärnvapen och civil kärnkraft är komplex.

Den övergripande slutsats vi landat i är följande:

En global utbyggnad av civil kärnkraft medför en viss ökad risk för spridning av radioaktiva vapen. Risken ligger både i att nya länder kan komma i besittning av kärnvapen och i att terrorgruppen kan får tillgång till radioaktivt vapenmaterial. Civil kärnkraft i stabila demokratier är relativt oproblematiskt från dessa perspektiv. Men riskerna i icke stabila demokratier och generellt länder med hög korruption gör att energilösningar som bygger på sol- vind- och bioenergi är att föredra i dessa länder.

Vi har generellt svårt att se att riskerna kopplade till spridning av radioaktiva vapen motiverar en påskyndad avveckling i de länder som redan har kärnkraft eller motiverar ett stopp av forskning på fjärde generationens kärnkraft. Vi värderar också riskerna som fossil energi medför som generellt högre.

Men det är viktigt att ha i åtanke att det finns stora osäkerheter när man ska uppskatta både konsekvenserna av fossil energi och risken för spridning av radioaktiva vapen. Detta gör att man kan komma till olika slutsatser.

Vi kommer här utveckla vad som lett oss fram till denna slutsats.

Introduktion

Naturligt uran består endast av 0,7 procent Uran-235. För att producera bränslet för ett kärnkraftverk anrikas uranet så att halten av Uran-235 blir 4-5 procent. Till en bomb krävs en större andel uran-235. Men tekniken för att anrika uran till kärnvapen är samma som att anrika till kärnkraft.

Därför utgör anrikningsanläggningar en ökad risk. Det är därför viktigt att dessa ställs under internationell kontroll och placeras i lågrisk länder.

Själva reaktorerna utgör en mycket mindre risk

Plutonium från kärnavfall skulle kunna användas till kärnvapen. Men för det krävs det att plutoniumet separeras från övrigt kärnavfall. Enligt forskning.se är det “ tekniskt mycket svårt” att framställa kärnvapen ur det plutonium som finns i kärnavfallet eftersom “ det innehåller väldigt små rester av plutonium” och Plutonium 239 måste separeras från Plutonium 240+241+242 vilket är “en mycket komplicerad process”. Att skapa ett kärnvapen från anrikat uranium är enklare än att skapa ett från plutoniumet i kärnavfallet och därför är anrikat uranium ett större hot, enligt Nuclear Threat Initiative.

Men att det är mycket svårt att tillverka kärnvapen från kärnavfall och att det finns enkla vägar betyder ju dock inte att det är omöjligt.

Kan civil kärnkraft leda till nya kärnvapenländer

När vi ska bedöma risken för att ett land skaffar sig kärnvapen genom civil kärnkraft är det viktigt att ha i åtanke att civil kärnkraft varken är nödvändigt för att ett land ska kunna skaffa sig kärnvapen, eller tillräckligt för att ett land ska välja att göra det. Detta syns tydligt när man granska hur den historiska utvecklingen för av civil kärnkraft respektive kärnvapen sett ut.

På världskartan ovan har vi med blått fyllt i de länder som skaffade sig kärnvapen innan de skaffade civil kärnkraft, med grönt fyllt i de länder som har kärnkraft men inte kärnvapen, med gult fyllt i de länder som har kärnvapen men ej civil kärnkraft och slutligen med rött fyllt i det land som skaffade sig civil kärnkraft innan kärnvapen.

Att civil kärnkraft varken är ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för att utveckla kärnvapen blir tydligt när vi ser antalet länder i de olika kategorierna. Kort sagt länder har skaffat sig kärnvapen utan att ha kärnkraft, och det finns många länder med kärnkraft utan kärnvapen.

Detta betyder givetvis inte att civil kärnkraft behöver vara oproblematiskt ur ett kärnvapenperspektiv. Som exempel kan vi se den oro som väcktes kring Irans kärnkraftsprogram och misstankarna om att det fungerade som en täckmantel för ett kärnvapenprogram.

Om kärnkraft ska utvecklas på ett säkert sätt så är det, enligt en artikel i American academy of Arts and Science av två forskare på området, viktigt att kärnkraftsländer har låg grad av korruption, hög grad av politisk stabilitet, hög myndighetseffektivitet, hög tillsynseffektivtet och demokrati. Liknande slutsatser dras i en studie från 2013 som publicerades i Progress in Nuclear Energy.

Ett problem är att nya kärnkraftsländer generellt är sämre än befintliga kärnkraftsländer när det gäller demokrati, korruption och de andra faktorerna som nämns ovan.

Världsbanken har ett poängsystem för de fem kategorier som nämns i artikeln från American academy of Arts and Science. Medelvärdet för “aspring nuclear power states” är betydligt lägre än medelvärdet för “existing nuclear power states”.

Det är viktigt att komma ihåg att detta gäller just för nya kärnkraftsländer och att en stor utbyggnad i befintliga kärnkraftsländer så som USA, Ryssland, Indien och Kina har potential att göra stor skillnad för klimatet.

Men det är givetvis ett problem med kärnkraftsutbyggnad i odemokratiska, ostabila och/eller länder med hög korruption. Därför är det särskilt önskvärt att framförallt sol- vind-, och även till viss del bio-energi får står för en så stor andel som möjligt av energiförsörjningen i dessa länder.

Terrorism och kärnvapen

Terrorgrupper har intresse, eventuellt kunskap och kan ha kapacitet att få tag på kärnvapenmaterial, enligt ett vittnesmål i USA:s senat år 2008 från professorn Matthew Bunn som specialiserat sig på forskning om kärnvapenterrorism. Både terrorgrupper som Al Quida och japanska terrorsekten Aum Shinrikyo har visat ett tydligt intresse för kärnvapen.

Enligt Bunns vittnesmål skulle terrorgrupper kunna skapa en “crude nuclear bomb” om de skulle ha tillgång till anrikat Uranium eller separerat Plutonium och det är även möjligt att en terrorgrupp skulle kunna få tag på material för att skapa en kärnvapenbomb.

Både i Sydafrika och Ryssland har det förekommit stölder av radioaktivt material från kärnkraftverk förekommit stölder av radioaktivt material från kärnkraftverk. Vilket visar på problematiken med kärnkraftverk i icke stabila länder.

Enligt en rapport utgiven av NATO Science for Peace and Security Series så är det sannolika, ifall en terrorgrupp skulle lyckas skapa/komma över en kärnvapenbom, att den skulle vara på cirka 1000 ton. Om en sådan bomb sprängdes i en storstad bedöms den kunna döda upp till 6000 personer.

Att en terrorgrupp skulle kunna få kapacitet till en kärnvapenbomb på 10 000 ton bedöms som osannolikt enligt NATO-rapporten. Men en sådan bomb skulle kunna få oerhörda konsekvenser. Om en sådan bomb sprängdes i exempelvis centrala New York skulle den kunna döda en halv miljon människor, enligt vittnesmålet i amerikanska senaten. Konsekvenserna av en sådan handling kan ju dock inte bara vägas i antalet direkta dödsoffer utan man behöver även väga in att de långsiktiga ekonomiska och säkerhetspolitiska effekterna skulle bli enorma och oöverblickbara

Andra bedömare har dock menat att risken att vi kommer få se en terror-attack med kärnvapen eller radioaktiva vapen till ca 29% de närmaste decenniet, se mer om dessa bedömningar här och här.

Det är dock mycket svårt att bedöma hur mycket civil kärnkraft bidrar till denna risk.

Det är viktigt att se att källorna vi listar här bedömer att kärnvapenprogram är känsligare från detta perspektiv. Men det betyder ju inte att civil kärnkraft inte bidrar till riskbilden.

Den första källan bedömer att den risk som finns relaterat till civil kärnkraft är framförallt risken för stöld av radioaktiva material.De värderar denna risk som låg eftersom det enligt dem aldrig förekommit någon händelse där man kunnat bekräfta att terrorister utfört en attack i syfte att stjäla vapenmaterial. Men som vi sett ovan så har det förekommit stölder både i Ryssland och Sydafrika, så detta påstående verkar inte vara helt giltigt. I artikeln betonas även att säkerheten på framförallt en del forskningsreaktorer runt om i världen är för låg.

De risker som tas upp i samband med kärnkraft är att man behöver ha kontroll över hela bränslecykeln och då specifikt anrikningsanläggningarna men även avfallet. Riskerna betonas framförallt finnas i icke-stabila demokratier och då även länder som redan har kärnvapen så som Ryssland.

Sammantaget tycker vi detta tala för att riskerna kopplade till att terrorgrupper får tag i radioaktivt vapen-material är den allvarligaste risken med civil kärnkraft.

Det är dock viktigt att ha i åtanke att även om terrorgrupper inte kan få tillgång till radioaktivt material genom civil kärnkraft så kommer de använda samma resurser på att tillskaffa sig radioaktivt material på andra sätt och/eller satsa på andra typer av farliga vapensystem.

Vi behöver även se att fossila bränslen står för ca 80% av världen energiproduktion. Det finns mycket som tyder på att förnybara energislag idag inte själva kommer klara av att ersätta dem i den takt som klimatet kräver.

Utöver det så är olja även kopplade till krig och konflikter. Mellan 25-50 % av alla krig från 1973 har varit kopplade till olja, visar en studie från 2013 av forskare från Harvard. Om kärnkraft står för en del av elproduktionen så har vi möjlighet att använda mer biobränsle för att ersätta olja i transportsektorn.

Det vi landar i är att man behöver ställa olika risker med stora osäkerheter mot varandra. Just p.g.a. de stora riskerna som värsta-scenarion innefattar har vi dock förståelse för att man värderar risken för spridning av radioaktiva vapen mycket högt, och att man därför kan landa i andra slutsatser än vi gjort.

Vad ska stabila demokratier göra för att minska de globala riskerna för spridning av radioaktiva vapen.

I miljöpartiets publikationen Kärnkraft i klimatkrisens tidevarv drar publikationsförfattaren en slutsats som vi inte delar:

I dag vill både Iran och Vitryssland ha kärnkraft. Saudiarabien köper kärnteknik från Frankrike. Det blir svårare att motverka att världens diktaturer får tillgång till farlig teknologi om vi själva bygger ut kärnkraft.

Ett lands vilja att skaffa sig kärnvapen kan inte antas ha någon koppling till huruvida andra länder bygger ut civil kärnkraft. De kommer alltså vilja göra detta oavsett hur mycket eller lite civil kärnkraft det förekommer i världen. Om ett land vill använda civil kärnkraft som en täckmantel kan de göra detta oberoende av om vi i omvärlden samtycker till detta, se t.ex. fallet med Iran.

Vi skulle vilja mena att om vi ser till det risktagande det blir med klimatet och de extremt negativa hälso-effekterna som fossilenergi och energifattigdom har i världen, så tycker vi att de väger klart tyngre än den mycket oklara koppling som civil kärnkraft i demokratier har till odemokratiska länders val att skaffa kärnvapen under en täckmantel av ett civilt kärnkraftsprogram.

Vi bedömer även att de ovan nämnda riskerna väger tyngre än risken kopplade terrorgrupper, för kärnkraftsutbyggnad i redan befintliga kärnkraftsländer och i stabila demokratier. Men vi har förståelse för att man kan välja att värdera riskerna annorlunda.

Man kan också tänka sig ett scenario där en icke stabil demokrati skaffar civil kärnkraft inkluderat anrikningsanläggningar i fredligt syfte men sedan svänger makthavarna i landet och börjar använda anrikningsanläggningarna för icke-fredliga syften. I ett sånt läge hade det varit önskvärt om dessa länder istället valt ett energisystem som bygger på andra kraftkällor.

Från detta perspektiv skulle man kunna argumentera för att det är mer sannolikt att fler länder väljer kärnkraft om rika västländer valt att använda kärnkraft.

Vi instämmer i att det kan finnas ett visst signalvärde i att rika demokratier som går på 100%-förnybart. Vi skulle dock vilja problematisera denna argumentation.

Som vi argumenterat ovan blir det ett stort risktagande med klimatet och människors hälsa att på global nivå utesluta något koldioxidsnålt energislag. Givet detta är det snarare önskvärt att det är länder med ett högt säkerhetsmedvetande som driver utvecklingen att göra kärnkraften säkrare från ett kärnvapenspridningsperspektiv.

Vidare som vi argumenterar för här och här, så behöver inte heller en utbyggnad av kärnkraft i t.ex. Sverige stå i konflikt med att vi är med och ta fram globalt tillämpbara lösningar för att skala upp väderberoende energi.

I denna artikel om hur vi ökar säkerheten kring civil kärnkraft ur ett kärnvapenspridningsperspektiv,</a> betonas vikten av internationella kontrollorgan med tydliga regelverk. Om demokratiska länder också har civil kärnkraft är det snarast lättare att med trovärdighet få vara med och ha inflytande i hur gemensamma regler ska utformas och var anrikningsanläggningar ska placeras.

Med kunskap inom det kärntekniska området har vi också möjlighet att erbjuda ostabila länder lösningar där de får tillgång till reaktorer men bränslet framställs i stabilare länder och avfallet sätts under internationell kontroll. USA och Sydkorea erbjöd t.ex. Nord Korea betalda lättvatten-rektorer i utbyte mot att de lät internationella organ kontrollera avfallet och att de skulle stänga ner Yongbyon Nuclear Scientific Research Center.

Slutligen kan vi se att många scenarion med hög andel väderberoende energi och bygger på en hög andel bio-energi som reglerkraft. Produktion av bio-energi tar stora mängder landyta i anspråk. Även energi-scenarion med bara 20% bio-energi beräknas ta ca 8 % av världens landyta i anspråk. Vilket kan sättas i perspektiv till att vi redan idag använder ca 12 av världens landyta för jordbruk och forskare inom ekologi menar att 15% jordbruksmark är en viktig gräns för en hållbar utveckling. Att vi i världen tar mer och mer av världens landyta i anspråk har också pekats ut som ett viktigt skäl till det globala massutrotande av arter som nu pågår.

Av denna anledning är det önskvärt om inte alla länder måste lösa sin energiproduktion med bara förnybar-energi.

Fjärde generationens kärnkraft ur ett kärnvapenspridning perspektiv

Sannolikt kommer dagens befintliga generation två reaktorer och framförallt de generation tre reaktorer som nu byggs utgöra den allra största delen av världens kärnkrafts reaktorer de kommande decennierna. Men eftersom det redan nu börjar byggas även generation 4 reaktorsystem är det relevant att ta upp även dem ur ett kärnvapenspridnings perspektiv.

Ett av de åtta målen med fjärde generationens kärnkraft är att de ska vara väldigt oattraktiva och den svåraste vägen för den som vill skaffa kärnvapen. Fjärde generationens kärnkraft bygger på återvinning av det använda kärnbränslet. Det förutsätter bränsleåtervinningsanläggningar, vilket är känsligt ur ett kärnvapenperspektiv. Samtidigt så innebär fjärde generationens kärnkraft också fördelar när det gäller att minska risken för kärnvapenspridning. Dessa fördelar är:

Genom att mata rektorerna med kärnavfall så kan mängden avfall som behöver lagras minska betydligt. Fjärde generationens kärnkraft är det “enda sätt som finns att faktiska göra sig av med klyvbart material, såsom plutonium, vilket kan användas för kärnvapenframställning.Det finns i dagsläget inga andra alternativ, utom att förvara det under överskådlig tid.” Genom att återvinna avfallet som bränsle kan vi minska mängden högaktivt långlivat avfall till en hundradel.

Det blir även möjligt att “korta ner lagringstiden för det material som riskerar att hamna i händerna på människor eller organisationer som missbrukar det”. Förvaringstiden för det avfall som återstår kan förkortas från 100 000 till 1000 år.

Genom att reaktorerna drivs av kärnavfall kan de ställas in i “ett nästintill självförsörjande läge”. Efter att de laddats med plutonium kan de “fyllas på med naturligt eller utarmat uran.“. Det kan i sin tur “medföra ett på sikt eliminerat behov av urananrikningsanläggningar, vilka idag betraktas som en av de allra känsligaste i kärnbränslecykeln.”

Men ovan nämnda fördelar kräver “bränsleåtervinningstekniker som i största möjliga utsträckning gör materialen oattraktiva för vapensyften” enligt rapporten Svensk elförsörjning i framtiden från Uppsala Universitet.

Ett exempel på sådan teknik är enligt International Commission on Nuclear Non-proliferation and Disarmament Report “electro-metallurgical processing” som innebära att rent plutonium aldrig separeras ut.

Men det ska också sägas att fjärde generationens kärnkraft bedöms komma igång i större skala först 2050. Det innebär att lagret av plutonium från kärnavfall bedöms öka fram till 2050 och först minska någon gång mellan 2050 och 2100 när det finns tillräckligt mycket fjärde generationens kärnkraft som kan konsumera plutoniumet. Mer om det finns att läsa i en studie av forskare från Uppsala Universitet.

Läsarreaktioner

Har du några tankar, frågor eller kommentarer om innehållet i denna bloggpost, då vill vi jättegärna ta del av dem.

Om du har upptäckt ett enskilt faktafel går det bra att skriva en kommentar i kommentars-fältet nedan eller kontakta oss på mail, facebook eller twitter. Vår målsättning är att rätta alla faktafel som upptäcks men också publicera dem både under fliken Faktatabbar.

Om just den här blogg-posten har rättats och förbättrats så finner du en direkt-länk till denna rättning i listan nedan.

Kanske tycker du att innehållet i den här blogg-posten skulle behöva belysas från ett helt annat perspektiv?

Känner du redan till en färdig text som belyser den här frågan från ett annat perspektiv går det jättebra att skicka oss en länk så lägger vi till den i listan nedan.

Om du själv skulle vilja skriva en kompletterande blogg-post men inte har någon plats där du kan publicera texten. Då går det jättebra att skicka oss texten så publicerar vi den som en blogg-post direkt här på sidan.

Finns det ingen lista nedan så beror det på att vi inte mottagit några kommentarer om just denna blogg-post ännu. Ett exempel på hur en påbörjad granskning kan se ut hittar du längst ner i denna blogg-post.